Vetenskapsfilosofi och klimathot

Peter Stenumgaard ("Tvister mellan forskare utnyttjas", Svenska Dagbladet idag, den 5/1 -10) ser problem med att forskarna inte är eniga, eftersom detta kan leda till att allmänhetens förtroende för vetenskapen minskar. Att så sker finns det undersökningar som tyder på – men är det ett problem? Orsakssambandet är inte klarlagt, det kan finnas andra skäl till att förtroendet sjunker och vore det inte betydligt värre om forskarna (alltid) var eniga? Att folks attityd förändras och förtroendet för forskarna och vetenskapen urholkas kan vara ett sundhetstecken, tyda på ökad realism. Förmåga till kritiskt tänkande kan göra folk allt mer skeptiska – att vetenskapen inte längre står på en piedestal
De exempel han nämner går jag inte in på men själva redogörelsen för vetenskapsfilosofin är värd att diskutera. Här fokuserar Stenumgaard på teori i betydelsen orsaks- och verkanssamband. I ett svep – två direkt på varandra följande meningar – sågas i princip både induktionen (att generalisera från individuella iakttagelser) och deduktionen (att uttala sig om individuella fall utifrån en generell teori) som sätt att dra slutsatser. Men även om redan Karl Popper på sin tid visade att induktionen inte är logiskt hållbar så är det oundvikligt att vi ständigt använder denna för att förstå och leva i vår vardag. Har man, i det andra fallet, en teori som genererar hypoteser och dessa visar sig inte stämma med empiriska resultat så går det att vetenskapligt falsifiera en hel del teorier. Genererar den å andra sidan inte prövbara hypoteser så är det faktiskt inte någon vetenskaplig teori.
Det borde vara en självklarhet att alla forskare har läst vetenskapsfilosofi, och att det ingår i forskarutbildningen i alla ämnen, inte minst de naturvetenskapliga som ju tjänar som en modell för humaniora och samhällsvetenskap. Däremot beror det inte på några luckor i den vetenskapliga metodiken att motstridiga reslutat nås eller att dessa kan utnyttjas av sk särintressen. Vetenskapen kan inte leva utan en öppen debatt och det måste finnas utrymme för olika tolkningar. Ett begrepp som särintresse bör användas med försiktighet, särskilt som det tidigare resonemanget … att det inte finns någon absolut objektiv vetenskap. Även om forskningens resultat ofta styrs av finansiärer, eller politiker kan ju detta i vissa fall vara helt legitimt, så länge den är öppen för debatt och kritik… Alla måste vara beredda att ompröva sina ståndpunkter – ingen seriös forskare kan väl idag tro att hans eller hennes resultat ska stå sig för evigt?
När det gäller klimatet finns i grund och botten inga särintressen – om de som inte är beredda att försvara miljön och bekämpa klimathotet segrar så kommer de ändå inte att skriva historia – för risken är att vi alla kommer gå under i en katastrof utan like!

Hans Andersson
Miljöpartist och
Doktor i ekonomisk historia
http://www.crimehistory.se/