Alliansens konkurrenskraftiga bistånd

Biståndsministern Gunilla Carlsson presenterar nya biståndsstrategin vid frukostseminarie arrangerat av Föreningen för Utvecklingsfrågor (www.fuf.se)Fredsgatan 6. Gunilla visar powerpoint över fyra tematiska fokusområden: jordbruk, jämställdhet, klimat och demokrati.
Det geografiska fokusområdet för svenskt bistånd: Afrika. Här börjar jag skruva mig i stolen. Biståndsministern nämner "Afrika" i samma anda som Sverige, utan att nämna den lilla skillnaden: att bara Kongo är större än hela Europa.
Jag häpnar när vår svenska biståndsminister nämner målgruppen för svenskt bistånd: "Afrikanerna". Gunilla Carlsson säger: "Afrikanerna blir inte glada för att vi gråter över deras fattigdom". Efter det uttalandet lämnar miljöpartiets internationella kontaktperson i Stockholmsstad presentationen vid Fredsgatan för att skriva ett inlägg här en timme senare.
Summan av kardemumman under seminariet var:
- svenskt bistånd behöver vara konkurrenskraftigt på den nya "biståndsmarknaden" mot Kina och Brasilien
- svenska "civil society organisationer" (cso) behöver "nisha sig" för att konkurrera med andra länders organisationer
- svenskt bistånd är inte så attraktivt som man kan tro, "Afrikanerna vänder sig hellre till Kina, som levererar"
Liberia, som tackade nej till Världsbanken och IMF för att låta Kina bygga upp infrastrukturen ges som exempel. Lärdom från biståndsministern: Vi har fått konkurrens av Kina. Med andra ord: svenskt konditionerat bistånd, som ger goda förmåner för svenskt näringsliv är hotat.
Personligen tycker jag att så länge svenska biståndsministrar använder begrepp som "Afrikaner" så har svenskt bistånd en post-kolonial anda och det underminerar hela snacket om främjande av mänskliga rättigheter. Varför ska bistånd vara ett "hot mot diktaturer" när svenska regeringen så sällan uttalar sig kritiskt mot dessa och verkligen står upp för mänskliga rättigheter i internationella sammanhang? Fast det är klart, med en utrikesminister som haft aktier i oljebolag i Sudan kan det vara svårt att vänta sig mer civilkurage från våra svenska språkrör i Europa.