Lysande krigsherre hyllas

en historisk tillbakablick, med interantionella konsekvenser:
Ett urval av Axel Oxenstiernas brev från perioden 1636 och framåt kommer ut i trycket. Denne statsman och krigsherre, den svenska byråkratins fader hyllas åter. Han skrev brev som Carl Bildt (också han med statsmanna ambitioner) bloggar. Av 4 000 från den aktuella perioden har nu 285 givits ut i två band. En gammal upplaga av brev från åren före 1636 finns också tillgänglig och omfattar 16 band. Jag har tidigare använt dessa i min forskning om myterier i svenska armén.
Gunnar Wetterberg har skrivit flera böcker o andra texter om honom o nu ägnar Dick Harrisson en understreckare i SvD (20/5 -10) åt denne ”gode, luttrade arbetsnarkomanen, som ställde sin begåvning i statens tjänst. Sådana människor behövs”. All folkbildande historieskrivning är bra i sig, men det väsentligaste i Oxenstiernas gärning lämnas ofta åt sidan: att han var krigsherren som gjorde att det 30-åriga kriget verkligen pågick i 30 år.
Sedan Gustav II Adolf stupat vid Lützen fanns det en längtan efter fred i Tyskland, och även ett gyllene tillfälle att skaffa en sådan på rimliga villkor. Enligt tidens sed måste Sverige ha ”satisfaktion” i form av landförvärv. Det hade troligen gått att behålla Pommern, som var ockuperat av svenska trupper o där hertigen saknade direkta arvingar. Exakt vad kanslern hoppades vinna genom att dra ut på kriget går inte att avgöra. Han var i alla fall inte nöjd med vad som uppnåddes o det krävde drottning Kristinas hela övertalningsförmåga för att få fred på de villkor som blev verklighet i den Westfaliska freden 1648.
Utom Pommern fick Sverige då kontroll över biskopsdömet Bremen-Verden, en i stort sett meningslös erövring – eftersom staden Bremen lyckades hålla sig utanför och motstod kommande svenska erövringsförsök. Ett klent resultat av 18 års onödigt krigande, med oändliga lidanden som följd både i Tyskland och för det svenska folket som fick ställa upp med soldater och bönderna som pålades ständigt nya skatter. Tanken att kriget skulle föda sig självt kunde aldrig förverkligas, och den var inte särskilt human från början.
Axel Oxenstiernas begåvning var unik och går ej att förneka, även om hans försök att personligen leda kriget från tysk botten under åren 1632-36 misslyckades. En krigsherre behöver inte själv vara en militär begåvning, sådana fanns det gott om i den svenska adelsflocken. Det var som diplomat och organisatör han utmärkte sig och så länge kungen levde hade de fungerat som ett radarpar. Men trots sin förmåga att pressa fram pengar och knyta allianser så misslyckades han med det som bästa hade behövts: att skapa fred i ett härjat Europa.

Hans Andersson
Doktor i ekonomisk historia
hanz@comhem.se
www.crimehistory.se