Finns det en diskursiv ordning eller är den bara en social konstruktion?

Vem bestämmer vem som får yttra sig, vad som är viktigit, vad som får sägas och på vad sätt det ska sägas? Svaret är enkelt: Nalim Pekgul! På den debatt på Tensta träff som hon refererar till (DN 17/11 -09) gavs stort utrymme åt en sk terroristexpert, Magnus Ranstorp. Muslimska ungdomar riktade på mötet kritik mot hans svartmålning av invånarna i Rosengård och de grovt generaliserande slutsatser som drogs utifrån denna tystades konsekvent, om än föga framgångsrikt ner.
Rapporten har blivit kritiserad att ”forskarna” inte talat med de boende i området eller några muslimer överhuvudtaget utan bara poliser, socialarbetare och lärare. Ranstorp sade att det inte varit deras uppgift att penetrera extremistgrupper och källarmoskéer, det är snarare något för polisen och socialtjänsten.
Ungdomarna, och även äldre gav uttryck för att de känner sig marginaliserade. Placerade i ett utanförskap som i sig är grogrunden för terrorism och kanske också organiserad brottslighet. Pekgul vill försvara rätten att servera Fanta till dansande ungdomar av båda könen – och 25 åringars rätt att dansa med trettonåringar. Detta var det verkliga problemet, hävdade hon på mötet – inte segregation eller att människor i förorten lever utan hopp om en bättre framtid.
Muslimer uppfattas och utmålas som ett hot, men får knappt komma till tals. I Ranstorps rapport anges indikationer på radikalisering, extremism och fara för terrorism: utlandsresor (till vissa länder), ökat antal moskébesök, skägg, att titta på utländska TV-kanaler, ägna sig åt kampsport…
En man med magisterexamen säger sig ha granskat Ranstorps rapport och finner det skrattretande att påstå att den försöker lyfta fram Rosengårds befolkning, när man i själva verket bara misstänkliggör de boende i området. Andra fyllde på med att man inte ska använda religion för att demonisera invandrargrupper, vad som borde analyseras är polisens arbete och attityder till invandrare. Det blev ganska mycket gapande (”du kan inte bara komma hit o pusta ut som på ett jävla knytkalas”) och Pekgul allt surare…
I sin artikel påpekar Pekgul att de flesta som uttalade sig var välutbildade och bodde i varken Tensta eller Rinkeby. Det stämmer att fler av ungdomarna som fick ordet började med att nämna sin utbildning, hur hon känner till deras bostadsort vet jag däremot inte. Och argumentet är konstigt – varför skulle deras åsikter vara mindre värda för att de har utbildning, eller om de flyttat till en annan förort?
Denna attityd ökar bara splittringen i samhället, just vad Pekgul varnar för i sin DN-artikel! En artikel vars bärande tema är parallellen mellan Rinkeby och Little Rock. Nio svarta skolflickor måste för femtio år sedan skyddas av nationalgardet, då vita rasister vill hindra dem att gå in i en segregerad skola. För att parallellen ska fungera måste ju de olika aktörerna svara mot varandra – och vilka var de? Ser Pekgul sig som en motsvarighet till Martin Luther King? I USA fanns en regional motsättning mellan nord och syd, med lång tradition av institutionaliserad segregation och brutalt rasförtryck som saknar motsvarighet i Sverige. Man kan likna afroamerikanerna vid en (ofrivillig) invandrargrupp, men viljan att förtrycka dem kom utifrån, inte inifrån som de sk åsiktskontrollanter som hindrat ungdomar att gå på fest i Rinkeby och Tensta. Dessa skäggiga män är snarare marginaliserade individer inom den svensk-somaliska grupp som redan är dubbelt marginaliserad, både som invandrare och bland invandrare, eftersom andra nationaliteter ofta ser ner på dem.
På mötet kom en von oben attityd till uttryck hos fra Nalin Pekgul och ordförande i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd, Ann-Katrin Åslund, som flera gånger sade att här i Sverige har vi demokrati och religionsfrihet, barn måste få tänka fritt i Sverige (folk skriker: varför säger du i Sverige, tror du inte vi vet var vi bor? mm) Ska vi förstå måste vi lyssna… (”tror du att det bara är i Sverige det finns åsiktsfrihet?”)
Detta är ett beklämmande exempel på hur överheten, även i form av invandrade sossekvinnor gärna tar sig rätten att bestämma offentlighetens villkor. Extremismen i förorterna kan inte bekämpas med annat än minskad segregering, stoppa den sociala nedrustningen och öka satsningen på fritidsverksamhet för ungdomar och stöd åt föreningslivet i förorten. Låt de komma till tals som så vill, utan pekpinnar, grötmyndiga övertoner och absurt självförhärligande historiska paralleller!

Hans Andersson
Doktor i ekonomisk historia
Internationell kontaktperson för Miljöpartiet i Stockholm
www.crimehistory.se