Global Green Congress 2012 i Dakar sett ur en senegalesisk-svensk volontärs ögon

Det är söndag den 25 mars 2012 och det hålls presidentval i Senegal.
Valdagen känns lugn, jag sitter hos min farmor och iakttar mina två
fastrar som gör sig redo att promenera ned till Stade Demba
Diop-arenan för att utföra sin medborgerliga plikt: rösta!

Samtidigt häpnas jag av den tystnad som beskriver/omgärdar denna
soliga valdag i Dakar. Trots tidigare oroligheter blir det ett lugnt
val. Tendenserna känns av redan vid 18-snåret, då den sittande
presidenten, 85-åriga Abdoulaye Wade, redan förlorat i flera regioner.
Denne föredetting erkänner snabbt sin förlust och ringer till sin 35
år yngre motståndare exakt kl. 21:30 för att gratulera honom.

Denna oförglömliga kväll kunde man se hur senegaleserna bokstavligen
pustade ut. Flera veckors spänning och väntan var äntligen över. Och
folkets jubel kunde höras på gatorna, bilar tutade och glädjeyror
kunde höras hela natten. Senegals fjärde President, den första att
födas efter självständighetsdagen, Macky Sall, var vald.

-- Med det senaste presidentvalet, där Macky Sall blev vald att leda
landet, har Senegal sett demokratin segra (…), menade Haidar El Ali,
som bara dagar efter kongressen utsågs till ny Miljöminister i
Senegal.

Det är mot denna bakgrund som jag med förväntan ser fram emot den
tredje Globala Gröna Kongressen (GGC), som för första gången hålls i
Afrika. Den första hölls i Australien 2001, den andra i Brasilien 2008
och nu var det så Dakar som hade äran att vara värd för de gröna.

De officiella datumen för kongressen är 29 Mars till 1 April. Men
redan innan kongressen, har de fyra gröna federationerna och nätverken
-- Asien, Afrika, Europa och Latinamerika -- träffats var för sig och
diskuterat sina interna strukturer samt förhållningssätt inför
resolutionerna på årets kongress. På African Green Federations (AGF)
förmöte presenterades först en verksamhetsberättelse.

Den 17 april 2010 hölls African Green Congress där AGF föddes. Det är
en koalition av gröna partier och rörelser som består av 30 medlemmar
från 29 olika länder, då Burkina Faso faktiskt har två gröna partier.
Svenska miljöpartiets Green Forum och Eva Goes lovordas då de stöttat
en konstituerande afrikansk federation, vilket har förstärkt
kooperationen mellan olika afrikanska länder. De tre ledorden som
upprepas likt ett mantra är: mångfald, hållbar utveckling och framtida
generationer. Kommande år skall AGF satsa på att utveckla sex
regionala konfederationer för att öka nätverkandet, och ett
huvudkvarter planeras i Burkina Faso.

Just ordet ”nätverka” är återkommande i diskussionerna på kongressen.
Det bör påpekas att den miljö som delegaterna rörde sig i välkomnade
detta. Dakar Global Green Congress hölls i den västafrikanska
centralbankens tre hektar stora rekreationscentret som ligger i Yoff,
500 meter från havet. Här finns bland annat en stor aula, olika
idrottsanläggningar, en utomhuspool och inför GGC sattes olika tält
upp i området.

Mr Aziz Fall, site-managern som konceptualiserat kongressen i flera
månader, förklarar att han i sitt val av område tagit den afrikanska
by andan i akt, där alla finns på gångavstånd, måltiderna delas i ett gemensamt tält,
och allt inom ett inhägnat område, där man rör sig utomhus i en trivsam dekor, av vissa delegater beskriven som en oas. Konceptet var lyckat!

Jag fick även äran att träffa Yacine Feller Dansokho, den lokala event
managern som i samarbete med Mr Fall, FEDES (de senegalesiska gröna)
och GGC organisatörerna, gjorde denna kongress till en plats där
människor kunde samtala, delta på workshops och utveckla idéer i en
ekologisk anda.

Av en afrikansk delegat som varit delaktig i förberedelsemötena fick
jag höra att de snabbt insåg att ambitionen var stor för Afrika att
hålla i GGC. Desto gladare blev jag då jag på plats insåg att
engagerade och kompetenta senegaleser, som Mr Fall, tagit sig an
uppgiften lokalt. Keller Dansokho är för övrigt grundare av en
förening som bildar opinion kring plastavfallshanteringen och dess
hantering i Senegal.

Den taiwanesiska delegationen var förtrollad över Senegal -- även
kallat Teranga, det välkomnande landet --, dess folk, fåglar och hav.
Just deras delegation var mycket intressant på grund av deras
mångfald. Gruppen bestod av en född nordamerikan, numera taiwanesisk
medborgare, ett par infödingar och andra varav en tjej studerat och
bott i Lund under ett år. Det dem ville betona var kärnkraftsfrågan
och dess avfall som dumpas hos ursprungsbefolkningar. Delegationen kom
med sina resolutioner av vilka den om solidaritet med Tibet antogs,
liksom den om fastställandet av ett globalt nätverk för gröna
ursprungsbefolkningar.

I mina samtal med de gröna i Senegal, FEDES, blev det tydligt att de
är stolta över en lyckad kongress. Eftersom det talats en del om
händelsen i senegalesisk press får de gröna, som inte är så starka i
Senegal, ett efterlängtat medieutrymme. Kvinnorna jag pratar med, Mme
Djigal och Mme Doucouré är i övre medelåldern och drivs av att
utveckla aktiviteter som är agro-ekologiska. Deras budskap är att det
går att arbeta och samtidigt ha ett ekologiskt tänk. Dessa kvinnor
jobbar mycket med opinionsbildning, men de behöver mer stöd, mer
styrka och mer synlighet. För dem har GGC inneburit att de bygger upp
relationer med gröna från andra håll i världen, och de känner att de
fick komma till tals inom jämställdhetsfrågor och därmed är mer
motiverade efter att ha hört hur andra gröna jobbar med kvinnofrågor.
De saknade dock en tydligare afrikansk prägel bland resolutionerna.

Jag fylls av värme och glädje vid åsynen av dessa kvinnliga hjältar då
jag inser det jag alltid vetat, nämligen att den typiska afrikanska
kvinnan har en grundläggande grön syn på sin omgivning.

-- Afrika utvecklas till en motor för grön och hållbar demokrati. Den
arabiska våren har t.ex, varit ett rop för grundläggande samhälls- och
politiska och ett historiskt tillfälle för hela regionen. Kvinnor har
en ledande roll i processen, sa Haidar El Ali, ordförande för de
senegalesiska gröna, FEDES, under sitt sluttal .

Kossevi Adessou, från miljörörelsen i Togo, fortsätter i samma bana då
han påpekar att trots de många frågetecken kring huruvida kongressen
kunde hållas i ett oroligt Dakar, så har demokratin visat sitt rätta
ansikte i Teranga, landet som numera är en förebild . Han beklagade
dock att de afrikanska delegaterna, ur hans synpunkt, inte
tillräckligt kapitaliserat sitt deltagande i de olika workshops som
hölls. Adessou välkomnade också ett större ansvarstagande från den
afrikanska diasporan vad gäller den politiska, ekonomiska och sociala
debatten i sina hemländer. Det finns enligt honom mycket vilja i
Afrika, men för lite resurser, och det är just där diasporan kommer
in. För honom handlar ett hållbart samhälle främst om miljö, men även
det sociala och kulturella. De afrikanska gröna måste lägga till en ny
dimension i den gröna revolutionen, den om sin identitet. I hjärtat av
den pågående ekologiska debatten, finns frågan om den afrikanska
utvecklingsmodellen, frågan om de afrikanska värderingarna.

Dakar Global Green Congress 2012 var lyckad. Gröna värden som
jämställdhet, global solidaritet och bland annat fördömande av
krigsbrott förstärktes. Inför Rio+20 betonas vikten av att snabbt
sträva efter en grön ekonomi, globalt sett, och man tryckte på
införandet av internationella instrument för att tygla påverkan av
luft- och havstransporter på klimatet. Alla resolutioner finns att
läsa på GCC: http://www.globalgreens.org/congress-resolutions/dakar2012

Men GGC är mer än resolutionerna, mötet människor emellan är
viktigast. Mer internationella möten för de gröna efterfrågas av vissa
jag talade med, samt vikten för mindre gröna partier att möta stora
partier och få nödvändig input. Kongressen stärker, med andra ord,
självförtroendet för mindre partier. Den gröna agendan är en global
fråga där saker och ting hör ihop.

Att ett globalt tänk och diversitet är essentiella gröna pelare insåg
jag inte minst när jag stötte på en av delegaterna. Alla delegater och
volontärer var ekiperade med en namnbricka runt halsen, på vilken det
stod för-, efternamn och land. Mannen jag gick fram till hade en
bricka där det stod ett mycket franskt namn och förnamn, men under
land stod det: Senegal. Han tillhörde alltså den gröna rörelsen i
Terangalandet. På min namnskylt stod det: Coura Mbaye, Sweden.

En vecka efter kongressen lämnar jag mitt födelseland bakom mig, ett
land jag lämnade för 27 år sen och som nyligen bevisat sin demokrati.
Ett land där jag känner mig hemma, fast jag inte har minnen av att ha
bott där, ett land där min olikhet välkomnas. Senegal kanske inte kan
ge Sverige råd om hur man får till en välmående demokrati, men väl
vara en förebild vad gäller tolerans, bemötande och positiv
inställning till kulturell mångfald.
Coura Mbaye